Idag var vädret lite sämre så jag, Tessan och Patrizia bestämde oss för att besöka Auckland war memorial museum. Det är helt gratis när man bor här så vi behövde bara ta med oss ett brev som bevisade vår adress så fick vi komma in. Jag är ju egentligen kanske inte ett jättestort fan av museum, men det var faktiskt intressant. Var mycket om vulkaner, t.ex. gick vi in i ett litet hus där dom spelade upp ett klipp på hur det skulle se ut från Mission bay sett om Rangitoto skulle få ett utbrott.. så jävla hemskt. Fick nästan andnöd av att sitta där inne och kolla på det, så hemsk världen kan vara ibland! Går inte att föreställa sig. 

Det var även en hel del grejer från andra världskriget, jag visste inte ens att NZ var inblandade men när vi gick in i deras memorial hall så visade det sig vara många tusen nya zeeländare som kämpade och dog i kriget. Som Tessan sa - förmodligen ändå för litet antal människor för att nämnas på våra historielektioner. Då förstår man verkligen hur stort kriget var. Huvva. 

Tydligen är det inte meningen att jag ska göra Tongariro crossing. Nu är det tredje helgen vi har fått ställa in det pga vädret. Hur kul skulle det vara att vandra i åtta timmar om det regnar och bara är molnigt? Inte värt det.. och jag är så himla ledsen för det eftersom jag mest troligt inte kommer att kunna göra vandringen innan jag åker hem. Hade verkligen sett fram emot det. Det känns nästan som att begå ett brott om man lämnar NZ utan att göra denna vandring. Jag har ju ändå varit här i ett halvår, känns som att jag borde ha haft all tid i världen. Så besviken! 

Istället så blir det mest troligt utgång ikväll, brukar bli så på lördagar. Om det inte regnar ikväll så hålls det en pride-parad i stan som vi nog kommer att åka in för att kolla på. Det kommer garanterat bli roligt! Alla helger i Auckland är roliga. Jag trivs verkligen här. Men det är ändå trist när man har planerat en roadtrip och måste ställa in det. 

Igår fick jag och Liz leka sjuklingar när Juliet agerade sjuksköterska. Jag "hade ont i halsen" och det var tydligen för att mina fötter hade bytt ben med varandra. Så hon amputerade dom båda och sydde fast dom på rätt ställe. Så kan det gå!

Idag är det exakt en månad kvar tills jag lämnar NZ för att åka hem till Sverige. Det är väldigt blandade känslor, både jobbigt och skönt. Tanken på att jag aldrig kommer att kunna komma tillbaka till detta liv, till den personen som jag är nu, gör mig ledsen. Men jag är samtidigt så himla glad för vad jag har åstadkommit det senaste halvåret. Så många minnen och vänner för livet! Om jag en dag kommer att komma tillbaka till Auckland och NZ, så kommer det fortfarande aldrig att vara samma sak som det är nu. Men samtidigt så hoppas jag på att få komma tillbaka om 10, kanske 20 år. 

 

Idag skypade jag med pappa, och då kände jag hur mycket jag faktiskt längtar hem. Det ska bli sorgligt att lämna NZ, men så himla kul att träffa alla där hemma igen. Man lär sig verkligen att uppskatta vad man har när man gör en sånhär resa. Jag saknar min familj, min släkt, mina vänner. Jag saknar er så sjukt mycket!! Och jag längtar så otroligt mycket tills jag landar på Kallax i Luleå och både mamma, pappa och mina syskon kommer att vänta där på mig. Gud vad jag kommer kramas och gråta. Börjar ju gråta bara av tanken nu :') 

Jag längtar efter att sitta hela familjen vid middagsbordet och prata om hur dagen har varit, det gör vi inte här. Jag längtar att kunna komma hem till mamma efter jobbet och bara surra ihjäl henne. Jag längtar efter den känslan jag får i kroppen när mina småsyskon kommer springandes och kramar sönder mig innan jag ens har kommit innanför dörren. Jag längtar efter kvällarna i farmor och farfars soffa, bara sitta och prata i flera timmar. Jag längtar efter våra tjejkvällar med god mat, en fjantigt spel, och massor med skratt. Jag längtar efter min garderob, farmors palt, hårdbröd, svensk mjölk, mammas lax i ugn med västterbottenost, mitt rum, min bil, & känslan av att känna sig som hemma. Ja jag längtar till och med tills jag får klä mig i täckbyxor och dunjacka för att gå ut i kylan och andas frisk luft. 

Att åka till NZ är det bästa valet jag har gjort någonsin. Jag har vuxit så sjukt mycket i mig själv, och för att inte tala om allt jag har fått vara med om. 147 dagar har gått sedan jag stod på flygplatsen och inte kunde sluta gråta, jag ville bara vända om och åka hem. Lika ledsen som jag var då, är jag nu glad att jag valde att åka. 28 dagar kvar innan jag är hemma igen. Vi ses snart!!

 

Jag tror inte att har skrivit det men jag har nämligen fått mig ett litet extraknäck nu den sista månaden. Andre's chef behövde lite hjälp med att hämta upp hans dotter efter skolan på måndagar och onsdagar, för att skjutsa henne till ishallen där hon har skridskolektion. Idag var första gången jag körde henne, så himla söt och gullig flicka! Följde med henne in och hjälpte henne knyta på skridskorna, nostalgi!!! Kommer ihåg när det var mamma och pappa som knöt mina skridskor när jag var liten. Jag hade ingen aning om det, men tydligen så saknar jag att åka skridskor. Jag gjorde det ju ändå i sju år. Nästa gång ska jag klä mig lite mer också ska jag stanna för att kolla på när dom åker. Jag vill också åka!!

Klippte ihop lite videos igår som vi filmade på konserten. Kunde inte välja bara en låt.
Jag har kollat igenom det några gånger, ståpäls och glädjetårar!! SÅ GRYMT.

 

Jag kommer ihåg när jag och Carro brukade sitta i hennes lekstuga och lyssna på Eminem när vi var 8-9 år gamla. Vi tyckte att han vara skitcool. Nu - 12 år senare (!!!) har jag tillsammans med 60.000 andra människor hoppat och skrikit till både gamla och nya låtar under öppen himmel i Auckland. Vem hade trott att detta skulle hända? Inte jag iallafall. Jag lovar er - marken skakade under hela konserten! Han levererar låt på låt och när jag trodde att det inte kunde bli bättre, så lyckas han överträffa mina förväntningar, hela tiden!! Bara Eminem kan få 60.000 människor att räcka upp långfingrarna mot himlen utan att det ens känns konstigt. Konserten var perfekt. Jag saknade vissa låtar, men å andra sidan - skulle han spela alla bra låtar så skulle vi ha fått stanna hela natten. 

Om jag ska välja ut tre favoriter så måste det nog bli not afraid, lighters och lose yourself. Fast egentligen vill jag bara fortsätta rabbla upp fler och fler. Jag är så himla glad. Det här var nog den bästa lördagkvällen någonsin. 

Vilken helg!!! En av dom bästa i Auckland under hela den här tiden. Tänkte börja med att berätta lite om Auckland nines. Vi begav oss till Luke tidigt på lördagmorgonen för att starta förfesten. Där bjöds det även på lyxfrulle! Åkte till Eden park (arenan där eventet hölls) kring 12-tiden och stannade där tills kl 17 då vi började bege oss mot EMINEM! Helt jävla sjukt, berättar om detta i ett senare inlägg. 

 

Iallafall, vi kollade rugby hela dagen lång! Trodde att jag skulle bli less, men det var faktiskt sjukt kul! Drack, hejjade och hade allmänt skoj. Det roligaste med hela eventet var att alla klädde ut sig, så vi hittade allt från Alan från baksmällan till Bananer i pyjamas. Vi var som sagt utklädda till grottmänniskor. Andra dagen hade vi dock bara "warriors-tröjor", tydligen skulle man hejja på det laget! Haha. Vädret har varit klockrent hela helgen, större delen av tiden inte ett moln så långt ögat kunde nå. Har svettats som en gris, men jag klagar inte!! Bara att suga in värmen innan det bär av till kalla Sverige igen.

Här kommer en drös bilder från både igår och idag.

Hur ska jag överleva i Sverige utan dig?

Tro det eller ej, men jag har faktiskt jobbat fyra dagar förra veckan och totalt kommer det bli tre dagar den här veckan! Kors i taket! Jag skrev för ca två veckor sedan att det hade börjat gå så sjukt mycket bättre med Julz, men "vi får se när skolan börjar om". Skolan började alltså om förra veckan, och vi är tillbaka på ruta ett. Så fort Liz och Andre inte är i närheten så skiter hon fullständigt i allt jag säger. Ingenting har förändrats, tyvärr! Fem månader och MÅNGA olika metoder senare, så ser allting likadant ut. Så jag har helt och hållet gett upp. Jag har inte så många dagar kvar, så det är bara att bita ihop. 

Från det ena till det andra - tror att jag är sjukt eller nånting. Idag när jag hade lämnat av Julz på skolan for jag till gymmet i vanlig ordning. Men nu kommer det konstiga - när jag kom hem ställde jag mig och lagade riktig mat! Oftast brukar jag bara slänga ihop något snabbt och enkelt. Men nu blev det kycklinggryta och ris, nomnom! Efter det har jag städat och tvättat, OCH bakat en kladdkaka!! Det luktar så gott nu i hela huset. Jag själv försöker dock hålla mig undan från sötsaker så gott det går, så jag hoppas att familjen gillar den. Annars måste jag ju äta den själv ;-)